Idag på förmiddagen lämnade vår älskade vovve Dino jordelivet. I sviterna av en muskelbristning av tricepsmuskeln (släppt på två av tre ställen) och då han inte var operationsduglig, fick han stilla somna in i mitt knä. Jag vill tacka de duktiga tjejerna (vetrinären) på Grans naturbruksskola för det otroligt fina omhändertagande både vi och Dino fick. På en filt ute i gräset, solen skiner ner på oss, där fick vi en sista stund och Dino slapp plågorna.

Jag vill nu dela med mig av några minnen från tiden med Dino. Det började på sportlovet -97, jag fick vara hemma med valpen då mamma och pappa jobbade. Minns en natt då han ville ut å kissa, det snöade massor ute och jag släppte bara ut honom genom dörren, han tog ett skutt ut i snön, sedan ett skutt in igen när han var klar. Varken han eller jag tyckte det var roligt att vara ute.
Jag har haft en speciell vissling på alla djur jag haft, men det som var speciellt med Dino var att när jag visslade i telefonen hemifrån mig (bärbar högtalartelefon), så ställde han sig och letade efter mig där jag brukar komma från bussen genom skogen. Denna visslingen har fungerat i alla år, trots att jag inte bott hemma de senaste åtta åren.

Dino hade en ovanlig röst, han kunde inte skälla hemma i hundgården för det fick han inte. Istället råmade han lite på mig när han blev glad. Kan ni tänkte er en hund råma? hihi